MINNENA LEVER KVAR.
Förhållanden tar slut, man växer ifrån vissa vänner, man blir osams, man blir äldre och lär känna nya människor, man flyttar hemifrån, några flyttar till ett annat land/stad.
Så ser det ju i stort sett ut. När jag tänker mig tillbax för 2-5 år sen var jag nästan 18 år gammal. Hade precis blivit tillsammans med min första seriösa pojkvän som höll i 2 år. Jag hade ett tjejgäng jag spenderade helger och vardagar med. Jag hade haft min första fylla någonsin och gick på gymnasiet. Allt var så nytt då. Jobbade på sjukhuset och städade på somrarna, flyttade ihop med mitt ex i 19 års åldern. Ibland så kan jag bara tänka tillbax på vilka jag umgicks med då. Vilket härligt gäng det var. Varför jag inte umgås med dem personerna idag, vad var det egentligen som hände? Fjantigt tjaffs som sluta med att vi splittrades, kompis skaffar pojkvän, man glider ifrån varandra och jag valde att göra slut med honom. Det tog mig 1,5 år att släppa honom.
Ibland saknar jag verkligen vissa stunder under gymnasiet. Sammanhållningen mellan mig och några till. Vi hade så otroligt kul ihop i skolan, på helgerna. Men jag saknar inte åldern, fortfarande typ tonåring, så mycket känslor och grejer som hände. Men studenten kommer alltid att vara bästa dagen i hela mitt liv.
Blir fasiken 22 år i sommar, vad kommer hända sen då? Är jag gift om 5 år? Har jag barn då? Tänker väldigt ofta på framtiden hur den ser ut och om jag fortfarande bor i stan. Barn vill jag iaf någon gång och ha, och definitivt så vill jag ha ett bröllop, ett vackert bröllop med mina nära och kära. 
DÅ: 17 år gammal, 2 året på gymnasiet, osäker och dålig självkänsla. Skolan är tuff, nertryckt av människor, inte undra på att man var osäker i den åldern. 
IDAG: 21 år gammal, pluggar till undersköterska, jag vågar vara mig själv och har blivit vuxen. Jag vet vad jag vill jobba med.
